Efter år av sökande och saknad blev jag lugn. Jag blev hel. Jag blev fullständig. Jag är stark. Jag behöver inget mer. Du är där, i min själ. Det är inte längre jag. Det är vi. När jag tittar på det som syns är det tomt. Jag ser dig inte.
Jag vet att du valt något annat. För ögat. Och för ögon. Du vill inte tappa din upplevda trygghet och kontroll. Jag klandrar dig inte för att jag älskar dig, eller är det din själ?
Vi känner inte varandra. Eller gör vi det? Vi kanske gjorde det?
Nu känner jag mig trygg. Min upplevda trygghet. Jag själv i min själ. Vi. Jag är rädd. Har alltid varit rädd.
Skulle vi våga mötas? Jag vet inte. Kanske. Vågar du? Jag vet inte. Du vill ha kontroll. Jag vill inte kontrolleras.
Jag tar vara på de stunder när jag lyckas träffa någon från samma källa som mig. Samma frekvens. Samma division. Jag träffade en sådan nyss. Det var fint. Jag blev glad. Det var kärlek. Jag tänker på honom. Hur blir livet med någon annan för ögat än dig?
Säkert ochså bra. Ska jag testa? Chansa? Men det bästa då? Ska vi vänta tills vi blir gamla? Hur blir det? Eller ska vi aldrig mer ses.
Du har gått. Jag tror inte att det bästa hänt därför fortsätter jag att gå utan minsta aning om vart.
❤️ Frida
Guuuud så fint. Och jag förstår varje ord.